; rädsla.

det är först när jag känner att tårarna som bränner under ögonlocken
vägrar att rinna ner från kinden, som jag börjar undra vad jag håller
på med. att fortsätta stöta bort saker löser inget. jag väntar på att bli
redo när jag innerst inne vet att jag aldrig kommer bli det. jag är så
jävla feg och undviker att satsa för att jag är rädd för att förlora. så
här står jag, helt jävla ensam.. och allt som kan få mig att kliva några
steg fram har jag stött bort av rädsla.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0